måndag 19 oktober 2009



Flickorna sover och det borde nog jag också göra? Av någon konstig anldning tycker jag inte om att lägga mig och sova bort en stor del av mitt liv. Jag har alltid varit nattuggla, så det är inget nytt, men känslan av att jag slösar bort tid om jag sover är ganska ny. Jag är ju inte en person med tusen saker på G och som därför har svårt att få tiden att räcka till, tvärt om...

Hur gör alla som har massor av aktiviteter inbokade för jämnan och som dessutom arbetar heltid? Kan det vara därför det känns som jag slösar bort tid om jag sover? För att jag gör alldeles för lite och måste därför istället dra ut på tiden?

Jag är ju hemma hela dagarna och tycker ändå inte att dagarna räcker till? Kanske har det med min ork att göra? Jag har ingen riktig ork och vad en jag sysslar med, så går det väldigt långsamt. Det kanske bara är så att jag inte tänker på det längre, för att det har blivit en vana för mig att göra allt i slow motion?

När jag bodde i Stockholm kände jag mig alltid stressad. Allt skulle gå så fort, människor man mötte var alltid på väg i en väldig fart någonstans. Och det kändes som man var tvungen att göra lika dan´t. Man ångade på även fast man inte behövde. Försök att strosa fram genom T-centralen...



Det är så skönt här i vår lilla stad. Inget jäktande och stressande. Dessutom känner jag ju inga här, förutom mina föräldrar och Elmer, så jag behöver inte ha dåligt samvete över att jag borde höra av mig hit eller jag skulle ha hälsat på dit + alla andra måste, måste...

Min värk har jag ju kvar men trots det så känner jag mig mycket lyckligare och mer harmonisk här i småland. Att leva på sjukbidrag, blir man inte rik av och trots att min ekonomi har försämrats sedan jag flyttade så känner jag ändå mindre stress över det än vad jag gjorde i Stockholm. Missförstå mig rätt... Det är lika kämpigt att få det att gå runt varje månad och att inte kunna köpa sig kläder mm när man skulle behöva, men jag stressar inte upp mig över min dåliga ekonomi som jag alltid gjort tidigare. Idag känner jag mig mer nöjd med det jag redan har (och då menar jag inte bara prylar), istället för att oroa mig galet över allt jag inte har. Jag har inte fått mera pengar i plånboken eller flera prylar att ta hand om sedan jag flyttade.
MEN...
Jag är rätt övertygad om att det som gör skillnaden idag, mot för ett år sedan i Stockholm, är just miljön. Då såg jag bara allt det "fula" i min omgivning och det hade en förmåga att mer eller mindre dölja det som var vackert och fint. Idag är det tvärt om! Jag känner en glädje och kärlek till det mesta som finns i min närhet. Jag kan se nästan allt genom "vackra" ögon. Spindelväven som täckare gräs och buskar och som glittrar fint av daggdroppar i morgon solen. Doften från kossorna som går och råmar på ängarna nedanför bostadsområdet. Den gamla damen som ler och hälsar när jag möter henne på vägen eller tonårs tjejen som glatt hejar när hon cyklar förbi oss på vår promenad. Och den fantastika solnedgången över våra hustak...



Jag kan göra listan hur lång som helst! Hur många gånger har jag inte känt att jag bara skulle vilja omfamna allt runt omkring mig? Varje årstid har haft något nytt att överraska oss med och hösten är den sist av dem, för sen har vi bott här i ett helt år. Tänk alla bil utflykter vi har gjort och så många gånger jag har häpnat in för de vackra utsikterna från de höga höjderna och med skog så långt ögat kan se. Tjejerna har tröttnat på mitt eviga... ÅhhÅhh, Titta! Vad vackert! Alla gånger vi har stannat bilen bara för att kliva ut och njuta och fotografera. Tyvärr är det svårt att fånga allt det vackar på bild om man inte har en väldigt bra kamera. Jag tycker inte om hösten och jag har känt mig deppig över att sommaren redan är slut. Men jag tillbringar tusen gånger heller hösten/vintern här i mitt vackra småland än i en betongförort i Stockholm.









Jag saknar några av mina söta gamla grannar och jag önskar av hela mitt hjärta att de kunde flytta hit och fortsätta vara min grannar och bli befriade från förortstristessen. Man kan alldeles säkert vara lycklig och glad även där, men jag kan inte det...



Julia & Mathilda väntar på bussen i Jakobsberg för några år sedan.

Nu ska jag ta ut den lilla vovven på en lite kissrunda.

Jag kommer frys och tycka det är hemskt, men så länge det är här, så är jag nöjd.
Ibland är jag rädd för att det bara är en dröm och att jag ska vakna upp i
Stockholm!!!


Natti, natti... 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.