Sussi´s Corner

GO KVÄLL!

Har inte hänt så mycket här på hemma fronten, tror luften har gått ur mig lite efter Stockholms besöket?

Vi har varit och hämtat hem vår lilla Lakrits i kväll. Det känns lite tomt efter Sigge, så Lakrits fick ligga på hans plats, på fotpallen.

Jag berättade igår att jag hade fått ett lite jobbigt besked med ett brev på posten. Det var en kallelse till inskrivning för operation på Neurokirurgiska kliniken US i Linköping den 3/11. Jag blev rätt chockad när jag insåg att de vill operera mig i mitt huvud nästa vecka utan att jag fått besked om detta tidigare.

På senvintern/våren mådde jag väldigt dåligt med en konstig huggande huvudvärk i vänstar sidan av huvudet och ett smärtsamt tryck bakom ögat. Jag misstänkte att mina järnvärden var dåliga, så jag tog kontakt med VC. Det visade sig att mina värden var dåliga, men inte så dåliga att de borde ställa till så mycket obehag. Läkaren skrev en remiss till röntgen. En tid senare blev jag uppringd av en läkare som sa att de hade upptäckt en förändring i min hjärna, men jag skulle inte oroa mig för de trodde den var godartad och jag skulle bli kallad till Neurologen. Det tog rätt många veckor innan jag skulle få komma dit och själv klart var jag väldigt orolig över vad denna förändring kunde vara och vad det kunde betyda för min del? Ett tag trodde jag att det kanske var min sista vår och jag hade många funderingar på döden och på framtiden för mina döttrar.

När jag äntligen fick komma till Neurologen på försommaren, så var det en väldig lättnad när han förklarade att "meningiomet" som är 2 cm, är ofarligt och han trodde inte man skulle behöva göra något åt det, mer än att ha det under kontroll, så man ser om det skulle börja växa. För att vara säker på att han inte missade något, så skulle jag bli kallad till en magnet röngen, men att vänte tiden var 6-8 veckor.

I slutet av juli fick jag till sist gör min magnet röngen. Läkaren hörde aldrig av sig med något svar, men jag tänkte att det ju var semestertider och om något hade varit på tok så skulle de ju hört av sig direkt. I mitten av september hade jag ännu inte hört något och tog själv kontakt med läkaren. Precis som jag trott skyllde han på semestrarna, men sa att det såg bra ut, han kunde inte se någon ny förändring, men för att vara riktigt säker skulle han skicka provsvaren till en specialist i Linköping och när han fick svaren därifrån, skulle han kontakta mig igen, så jag kunde få en tid till honom. Sen dess har jag inte hört ett knyst från min Neurolog, trots att det gått ytterligare 1 1/2 månad sedan vi pratades vid och igår fick jag plötsligt besked om att jag är kallad till operation!?

Idag har jag ringt Linköping och de trodde ju självklart att jag hade blivit informerad av min läkare för ett bra tag sedan. De hade skickat remiss svaret till honom redan den 22/9. De förstod att jag behövde tid på mig för att förbereda mig och flickorna på att jag ska opereras och därför ska vi flytta fram op tiden och innan dess ska jag få komma dit och träffa specialisten som då ska ge mig svar på alla mina funderingar runt operationen. De säger fortfarande att den är godartad, men tydligen anser han att den behövs tas bort av någon anledning, som jag ännu inte vet. Enligt sköterskan jag talade med är det ingen fara att skjuta upp operationen ett tag, men vi ska inte dra ut på tiden mer än nödvändigt.

Jag har redan pratat med flickorna. Julia visste redan om att jag hade den här förändringen, eftersom hon råkade höra de alldra första samtalet när jag fick svar på min första röntgen. Stackars Mathilda visste ingenting! Jag hade valt att inte berätta något för henne, för att jag inte ville oroa henne i onödan, eftersom de hela tiden har sakt att det är ofarligt och att inget behövs göras åt meningiomet.

Jag tycker att flickorna tog beskedet väldigt bra, även Mathilda, så jag hoppas att allt praktiskt går att ordna utan för många protester från dem. Vill inte behöva ligga på sjukhuset nyopererad i huvudet och behöva bekymra mig över flickorna.

Just nu känner jag mig inte så orolig, men det kanske ändrar sig när det är dags?

Min Neurolog, som bara glömmer bort mig, ringde upp i efm, eftersom jag sökt honom och han bad så mycket om ursäkt. Han hade ingen förklaring till varför han missat remiss svaret från Linköping och han såg att han hade fått det redan den 22/9.

Under sommaren har min läkare på VC sett till att jag har fått totalt 10 järnsprutor, som har höjt mina värden från 80 till 107. Neurologen sa att det var tur, för dåliga blodvärden kunde ha satt stopp för min op. Nu hoppas jag att mina värden inte redan har börjat sjunka? Ska ringa VC  och prata med dem.

Nu behöver jag inte vara rädd att Mathilda råkar få reda på något av misstag, genom att råka läsa min blogg. Nu vet hon och det känns jätte skönt att kunna prata öppet om eländet. Jag får säkert anledning att återkomma till detta ämne...