Imorse somnade jag om när flickorna hade gått till skolan och vaknade strax före 11. Innan jag ens slagit upp mina ögon, så hann jag tänka på vilket trist liv jag har och att jag lika gärna kan sova bort det.
När jag fick beskedet om min”förändring” i våras, så var det våren som fick livsglädjen att ta överhand. Jag njöt av varje blad som slog ut och all grönska som omgav mig. Det var min första vår i småland och det kändes som om jag aldrig tidigare upplevt så mycket grönska på ett och samma ställe.
När jag fick mitt besked om att de anser att en operation är nödvändig, var vi precis på väg in i den gråaste av månader, November. Alla träd har tappat sina löv, de gråa molnen ligger som ett lock över oss. Det är kallt, blåsigt och fuktigt där utanför och min värkande kropp gör sig ständigt påmind. Var hittar jag livsglädjen i detta?
Ekonomin är obefintlig, så jag kan inte unna mig något lite extra för att för en kort stund få känna lite glädje. Allt kostar pengar! Förutom naturpromenaderna, som den här årstiden bara får mig att känna sorg och smärta. Eller hushållsysslorna, som på sin höjd tillför ett kortvarigt välbefinnande av ordning och reda. Jag skulle lätt kunna av stå det, för en stunds glädjefylld upplevelse, tillsammans med min familj.
T ex:
Nu väntar jag på att Mathilda ska komma hem från skolan, så vi kan plocka upp Julia och åka iväg till Vetlanda, som jag lovade dem igår. Inte så kul, för då måste jag ju öppna plånboken igen…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.