Dagen efter...

Idag är dagen efter... mitt besök i Linköping, något annat trodde ni väl inte? Jag har ju redan berättat att jag är allergisk mot alkohol.

Det blev en lång resa, ca 40 mil TRT, för ett läkar besök som varade i ca 50 minuter, men det var det värt, för nu vet jag lite mer om min sjukdom och vad som komma skall.

Det känns bra att ha fått se röntgenbilderna och se hur och vart tumören sitter, vilket var precis där smärtan sitter. Jag har fått en förklaring till varför man väljer att operera bort den, trots att min andra läkaren hela tiden har sagt att man inte kommer att göra det.

 

Det var första gången någon sagt att jag har en hjärntumör. Hitintills har den enbart kallats för en förändring i hjärnan (vilket det också är). Eller så har de pratat om Meningiomet (vilket är benämningen på tumör typen).

Det kändes bra och ärligt, att han kallade det för vad det är. En tumör som sitter i hjärnan, är en hjärntumör. Det hade jag ju redan räknat ut förlänge sedan...

Specialist läkaren säger att de fortfarande tror att den är godartad, med 85% säkerhet, men 100% säkra kan de inte vara för än de har tagit ut den.

Han säger att det är bättre att plocka borten nu, när den är så pass liten, som ca 2 cm.

Han talade om att det finns en risk att den kan börja påverka talcentrat och det vill man ju gärna undvika om det går. Dessutom har jag ju redan problem av den i form av bland annat huvudvärk. 

Han förklarade att det alltid finns risker med operationer och alla operationer i hjärnan är allvarliga. Men min prognos ser god ut. Tumören sitter på ett sånt ställe att det inte borde inträffa några större komplikationer Det finns alltid en risk för svullnader, blödningar eller infektioner, men de är förhållandevis små.

Jag kan välja att avvakta med operationen och hålla koll på den med ny magnetröntgen tillsvidare, men jag känner ingen tvekan. Det är bättre att bli av med den så fort som möjligt, annars kommer jag aldrig få någon ro. Jag kommer alltid fundera på om den kanske inte är så oskyldig som de tror att den är? Jag vill inte heller riskera att den ger mig talsvårigheter eller ställer till andra problem som jag kan undvika om jag tar bort tumören.

Vi stannade till en kort stund i Linköpings centrum innan vi fortsatte mot Jönköping, där vi valt att stanna för en bit mat, innan vi fortsatte hemåt. Här är några bilder...

Elmer mitt i stan

Centralstationen, taget från bilen.

Gråa moln över Vättern

Vi börjar närma oss Jönköping på hemvägen.

Jag mår klart bättre nu, än vad jag gjort under den sista veckan. Ovissheten är mycket värre än vetskapen. Det ska bli mitt nya ordspråk. 

Att jag inte skrev något igår beror enbart på att jag var väldigt trött efter gårdagen. Idag har jag helt enkelt inte hunnit, trots att jag inte har gjort något vettigt alls.

Det har blivit en del samtal och några av dem väldigt långa. Det finns ju en del personer i min omgivning som undrade och bryr sig i hur Linköping besöket gick? Idag har jag lämnat info till de närmaste, så de inte behöver oroar sig mer än nödvändigt. 

När jag pratade med Daniel (min son) fick jag reda på att en av mina fd bästa vänner är svårt sjuk och inte har lång tid kvar i jordelivet. Jag blev väldigt ledsen av att höra det, även om det inte var helt oväntat. Hon har funnits en hel del i mina tankar under den sista tiden och jag har saknat henne mer än jag gjort på länge. Tänker på allt kul vi har haft/gjort tillsammans under de år vi var bästa vänner. När andra svek, så fanns hon alltid kvar.

 

Vi blev aldrig ovänner eller gled ifrån varandra. Hon valde istället en helt annan livsväg, mot den vi tidigare delat. En väg hon redan innan vår vänskap hade vandrat på, men som för mig var helt främmande. Detta gjorde att våra liv blev så totalt olika att vi inte längre kunde dela våra liv med varandra. Ibland känner jag en viss skuld, för jag hade nyligen träffat Elmer och var upp över öronen förälskad och såg inte riktigt vart hon var på väg? Tror visserligen inte att det gjort någon större skillnad?

Hon var en vuxen människa som mycket väl visste vilken väg hon gav sig in på (igen). Jag har alltid saknat henne, sån som hon var när vi var vänner. Det är nästan 10 år sedan våra liv skildes åt. Vår vänskap har legat i dvala länge, men jag har fortfarande kvar många glada och tokiga minnen från den tid vi hade tillsamman. Utan hennes vänskap, hade jag aldrig varit just den person jag är idag. Hon lärde mig mycket som jag än idag har glädje av och som jag känner mig stolt över.

Bland mycket annat, så startade vi ett företag tillsamman och det var en väldigt rolig och lärorik tid, även om den också var slitsamt. I mitt rum hänger några av de saker som vi sålde i företaget. Jag hängde upp dem när jag flyttade hit och det påminner mig om henne och allt kul vi gjorde tillsammans.

Det är avgjutningar av olika textilier mm.

Jag vet vilken fin människa hon är och jag hoppas av hela mitt hjärta att hon inte behöver lida. Om jag kunde, skulle jag vilja få träffa henne en sista gång. Få tala om hur mycket vår vänskap har betytt för mig och fortfarande gör. Så vad stoppar mig då? Jo, min usla ekonomi! Den billigaste resan är med buss och bara biljetten TRT kostar nästan 800:- Det går inte! Resan till Linköping igår gick på över 500:- i bara bensinkostnader + mat. Det lilla som finns kvar måste vi ha till mat. Jag vet att hon skulle förstå, hon har haft det knapert hon med... 

Jag önskar att hon finns där, på andra sidan, när det är min tur... Och att hon tar emot mig med öppna armar, så vi kan fortsätta där vi slutade en gång för rätt länge sedan.

Det var ju bara några dagar sedan jag frågade efter en skydd- tröst-och- stötteängel här på bloggen. Det var just vad hon var för mig under vår tid tillsammans och

Och ingen har tagit över efter henne.