Familjemix

 

Idag har det inte hänt mycket här hemma. Jag sov bort en del av fm. När man ser vädret utanför vill man ju bara gå i ide och sova bort eländet. Jag har fortfarande inte fått någon ny operationstid. Den här väntan känns som om jag slösar bort tiden.

Får jag inte en tid nu, så kommer det innebära att jag ligger på sjukhuset när Julia fyller 15 år och kommer hem precis innan jul. Inte kul!

Börjar fundera på om det går att skjuta upp allt till efter nyår? Samtidigt vill jag få det hela undanstökat, för det är så jobbigt att vänta. Om min idiot till neurolog inte hade lidit av minnesförlust, så hade jag redan haft allt överstökat för länge sedan.

Synd man inte bor i USA, då hade jag kanske kunnat stämma den skitstöveln?

På efm har jag roat mig med att gå igenom en jäkla massa gamla diabilder. Det är ju lite svårt att se de små bilderna bara genom att hålla dem mot ljuset, men jag hittade bilder på pojkarna när de var små och lite annan skoj.

Skulle väldigt gärna vilja föra över dem till digitala bilder och kanske även några till papperskopior?

Helt lägligt ringer mitt Ex P, pappan till tre av mina 4 barn. Han blev glad över att höra att diabilderna finns kvar (hos mig) och han sa sig ha den utrustningen som behövs för att göra något utav dem.

Nu bor vi ju inte grannar precis, men han har planer på att komma och hälsa på oss och då kan vi ha en fotokväll.

Jag har en jätte bra relation till P och det känns väldigt bra. Jag var lika gammal som vår dotter är nu och han ett år äldre, när vi träffades. Vi var ett par i 19 år och fick 3 barn tillsammans.

 

Självklart var inte allt en dans på rosor under dessa år och tillsist valde vi att gå skilda vägar. Vi kämpade länge innan vi gav upp, kanske för länge? Men när grälen avtog så växte vänskapen istället. Idag är han lite av den storebror jag aldrig haft. Någon som känt mig i en evighet och som jag kan litar på.

Tyvärr är det lite svårt att vara vän med ett ex som man delat så många år med, när ens nuvarande partner är svartsjuk och lite hänsyn och förståelse måste man ju ha.

Jag önskar att Elmer kunde släppa garden något, för när de träffas, så går det ju bra. Nu bor vi ju 40 mil ifrån varandra, så vi ses eller hörs inte allt för ofta. Men när P vill åka hit och hälsa på sin dotter, så stannar han ju här hos oss, vilket Elmer inte gillar.

Fast han borde vara förstående. Han har själv en dotter som har bott 40 mil (nu 80 mil) ifrån honom och när hon var liten åkte han dit för att hälsa på henne och bodde då hos henne och hennes mamma.

Det kan vara svårt att få det att gå ihop så att alla blir helt nöjda och som vuxen måste man ibland lägga sina egna känslor åt sidan och sätta barnens behov i första hand.

För 1 år sedan skulle Julia ha ett pass och jag och hennes pappa åkte iväg med henne till Sollentuna polisen, för att lämna in ansökan gemensamt. På vägen därifrån stannade vi till i Kista för att han skulle köpa lite kläder åt henne och så bjöd han oss på fika. När vi sitter på caféet börjar Julia gråta!? Hon kommer på att hon kan inte minnas att hon  varit ensam med bara oss två tidigare?

Hon träffar ju oss båda två, men väldigt sällan samtidigt och när det händer så är det alltid någon annan med. Hans sambo A, Elmer eller något av alla hel-halv- eller styvsyskon.

Sammanlagt har Julia nio “syskon”, men det är bara Mathilda som hon bor tillsammans med.

Även om hon önskar att hon kunde få ha sina föräldrar lite mera för sig själ ibland, så tror jag ändå inte att hon skulle vilja avstå från alla de andra?