Dags att sova...
Hör att någon gammal repris av Ett Herrans Liv på kanal5 som börjar nu!? Min lillskrutta är med i vinjetten. Mathilda var bara 6 år då och det var hennes första statistjobb. Många långa timmars väntan sent på kvällen, innan de blev hennes tur att hoppa upp på gungan.
Nu var det ju inte det jag skulle skriva om?! Jag skulle bara kika in och säga god natt.
Har inget spännande att berätta om. Har bara tittat lite på TV och sen läst några bloggar.
Ibland känns det som att så fort jag hittar en blogg som jag gillar, så slutar de att skriva, eller skriver väldigt sällan.
Min vanliga otur!
Men jag förstår ju att det kan bli så efter ett tag. Även jag har avslutat ett par bloggar innan den här. Vi som är lite äldre kanske skriver av lite andra själ än vad våra tonåringar gör?
När jag började var det först bara för att släkt och vänner skulle kunna följa vårt nya liv i småland. Men jag tror inte det var så många som läste den? De flesta som har något intresse av oss, har vi ju ändå kontakt med på andra sätt.
Tack och lov, så har jag ett lugnt och i mångas ögon, säkert ett rätt tråkigt liv, men det är inte ett problem för min del.
Mode och sminktips har jag tyvärr inga att dela med mig av, men jag skulle förmodligen själv behöva en ordentlig makeover för egen del?
Mitt behov av att få skriva, gjorde att jag började skriva anonymt i en ny blogg, för att kunna vara lite mer öppenhjärtlig med allt som snurrade i mitt huvud. Men båda mina döttrar hittade den på en gång, så då blev det inte riktigt som jag tänkt och jag lade ner den.
Men mitt behov av att skriva försvann ju inte för det och nu gör jag ett 3:e försök.
Nu när jag fick beskedet om att jag måste operera bort min hjärntumör, så var jag extra glad att jag redan hade min blogg. Här kan jag ventilera mig lite extra om just den saken, tillsammans med allt annat som snurrar i skallen.
Jag ser ingen statistik på hur många läsare jag har eller inte har, men det är inte antalet som är det viktiga för mig.
Så länge du/ni inte lämnar några spår efter er, så är ni osynliga för mig. Visst skulle det vara jätte kul att få ett litet livstecken ibland, men det är upp till var och en.
Själv är jag riktigt dålig på att kommentera andras bloggar. Jag vet inte varför?
Är nog lite feg, tycker själv att alla andra säger allt bättre än mig eller så får jag för mig att jag tränger mig på?
Egentligen är jag hyfsat social, men jag tycker det är svårt att att vara den som tar den första kontakten. Jag klarar inte av att prata i en större grupp, med folk som jag inte känner sen tidigare.
Men skulle du fråga någon av mina vänner, så skulle de kanske säga att jag är rätt pratig som person?
Jag skulle ju INTE skriva något, mer än...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.