I min lilla bubbla...

Jag har sovit i natt, men blev inte mycket piggare av det. Känns som jag är instängd i en glasbubbla, där alla min tankar studsar runt, runt...

Funderar över hur mycket psyket spelar in på hur man mår? I våras mådde jag verkligen dåligt, med en jobbig värk bakom vänster öga, med ett konstigt skuggseende i underkanten av ögat. Huvudvärk, ibland som ett blixt nedslag/hugg på en visst punkt på vänstra halvan av mitt huvud. Vissa gånger kändes det som jag fick en viss lutning till höger. Det var dessa symtomer som ledde till att jag fick min första röntgen, som sen visad på en förändring i min hjärna.

Efter att neurologen lugnat mig med att han inte kunde se att det skulle vara något de behövde åtgärda, utan bara hålla koll på, så var jag nöjd med det. Huvudvärken kvar stod, men med tanke på mina dåliga blodvärden, så var det mycket troligt att de kunde vara orsaken.

Sommaren kom med sol och värme som min värkande kropp så väl behövde. Jag kom igång med järnsprutorna och började sakta känna mig bättre och bättre. I slutet av juli var det dags för min magnet röntgen och jag kände mig inte så orolig, eftersom jag tyckte att jag mådde riktigt bra i jämförelse med hur det varit några månader tidigare.

Min neurolog hörde aldrig av sig och jag tolkade det som att min MR var bra. Hade något varit på tok, skulle de väl hört av sig? Har även varit på ögon mottagningen i Eksjö och kollat min syn, eftersom jag känner att den har försämrats och läkaren här på VC, tyckte det var bäst att kolla upp det, med tanke på mitt meningiom och all huvudvärk. Efter första testet visade mitt högra öga en synförsämring, så jag fick komma tillbaka och göra om testet på höger öga. Den ögonläkaren tyckte det var konstigt att jag inte fått något svar från min MR, trots att det gått över en månad och tyckte jag skulle ta kontakt med min neurolog.

När jag fick mitt andra svar från ögonläkaren med samma resultat som på det första testet, tog jag mig i kragen och ringde min neurolog. Japp, han hade glömt bort mig, men skylde på att det varit semestertider, fast då var vi redan en bit in i september?

(September bild)

Han kunde inte se någon skillnad/försämring sedan min första röntgen, men han ville ändå skicka den vidare till en specialist i Linköping, i fall han hade missat något? Han lovade att höra av sig när han fått svaren från Linköping och då boka in en ny tid med mig. Hur det blev med det, vet jag ju nu. Med facit i handen börjar jag ju fundera om han trots allt såg något, eftersom han ville skicka det vidare till Linköping? Kanske borde jag ha blivit misstänksam redan då? Men han sa ju vad jag ville höra och jag svalde det med hull och hår.

Det som är konstigt är, att sedan jag fick reda på att jag ska operera mig, så känner jag mig helt plötsligt mycket sämre!? Jag känner att obehaget i den vänstra ögonhåla är tillbaka. Det gör inte så ont utan är mer som en "tyngd" känsla och ibland är den där lilla "skuggan" i nederkanten på ögat tillbaka. Synproblemen har ju funnits där en tid, men de blir mer påtagliga nu när det är mörkare och jag får anstränga synen mer.

Under våren/sommaren har jag ju haft en väldigt jobbig huvudvärk 24 i 7, men då kom den från nacken som var stel som en pinne. Med lite sjukgymnastik och ett antal järnsprutor började huvudvärken minska till bara 2-4 dagar i veckan och oftast försvann den när jag tog tabletter. Det som känns som blixtar eller hugg, på en viss punkt i huvudet, har hela tiden funnits där, men smärtan har blivit svagare och inte kommit lika ofta som den gjorde i våras. Blixt/hugg smärtan har inte förvärrats nu, fast nu reagerar jag nog mer på den, än vad jag gjort tidigare, eller så kommer det oftare igen? Känslan av att hålla på att tippa över lite mot höger är tillbaka. Kan till och med känna mig lite gungig ibland och få ett svagt illamående, så har jag inte känt sedan i våras. Är det psykiskt? Vetskapen om att jag måste operera mig, som gör mig mer lyhörd? Känns nästan som om jag har en inbyggd varningslampa som blinkar med rött ljus och som får mig att hela tiden känna efter om det finns några symtomer som tyder på fara?

Det är hemskt att vandra runt i ovisshet. Varför kan man inte få besked av läkaren genom telefonen? Nu måste jag tampas med alla dessa tankedemoner ända tills fredag, då jag ska få lära könna min fiende, tumören. Just nu känner jag mig så otroligt trött och orkeslös. Ingen kämpar glöd alls, men jag hoppas det vänder, när jag får veta vad jag ska kämpa emot?

Ledsen att min blogg har förvandlats till en "klagomur", det var inte vad jag hade tänkt mig när jag började skriva. Men saker och ting blir ju sällan som man tänkt sig...