Ekonomiskt svaga

 

Måste bara lufta lite tankar om ämnet “fattigdom” igen, efter att jag varit in och läst en del av alla nya kommentarer som Rhea fått på sitt gamla inlägg om “vad är barnfattigdom”, som Aftonbladet länkade till vid en artikel om ämnet här om dagen.

Jag tycker lite synd om Rhea, för när hon skrev sitt inlägg i somras, så var det efter att hon läst en betraktelse om barnfattigdom i DN och den skiljer sig en del mot Aftonbladets artikel. Många tycks tro att hennes åsikter hänger ihop med Aftonbladets artikel. Hon visste inte ens om att de hade länkat till hennes gamla inlägg. Jag kanske inte håller med om allt, men var och en har rätt till sin åsikt och här kommer jag med min syn på saken.

Först måste jag också säga att även jag förknippar ordet fattigdom, med den typ av fattigdom vi kan se i andra delar av världen och den skiljer sig verkligen från den sk svenska nyfattigdomen. Jag skulle verkligen vilja efterlysa ett annat ord istället för nyfattigdom, som man inte sammankopplar med svältande människor runt om i värden, för det är inte jämförbart.

Tills någon kommer på ett bättre ord, så tänker jag använda mig av ordet “ekonomisk svaga” istället för fattiga. Jag har full förståelse för att det kan vara svårt att se oss, för vi är som alla andra, fast med en tunnare plånbok. Har heller inga förväntning på att någon ska förstå hur jobbigt det kan vara att ständigt behöva oroa sig över om pengarna ska räcka från månad till månad, år ut och år in? Man måste leva i det för att förstå. Att se över och planera sin ekonomi måste ju alla människor göra, men var och en lever ju utefter sina egna förutsättningar och inkomster.

Den som är ekonomiskt svaga har ju bostad, möbler, kläder och mat att äta, precis som de alldra flesta och vi skyltar ju inte direkt med att vi har dåligt om pengar. Vi vill ju smälta in i samhället och göra rätt för oss, precis som de flesta andra. Vi vill också att våra barn ska må bra, sköta sig i skolan, ha bra kompisar och njuta av sin barndom, precis som alla barn borde få göra, men det är tyvärr inte alla förunnat.

De flesta ekonomiskt svaga lyckas även med den bedriften, genom att prioritera och avstå en del. Familjeproblem finns i alla samhällsklasser och det är vår uppgift som föräldrar att lotsa våra barn mot vuxenlivet oavsett vilken samhällsklass man tillhör. Jag vägrar att tro att vi som tillhör låginkomsttagarna skulle vara sämre på det än någon annan samhällsklass. Fast ibland kanske vi får kämpa lite extra även med den biten, för att ekonomi och den yttre miljön, så som bostadsområde, skola, vänner mm också är av betydelse. Hinder är till för att ta sig över och problem är till för att lösas, sen gäller det att hitta bra verktyg och att pröva olika lösningar och våga be om hjälp.

Mitt tips är att prata mycket och lyssna på sina barn redan från att de är väldigt små. Ge mycket beröm, för de växer vi alla av. Ge konstruktiv kritik, så de förstår vad de har gjort för fel och visa dem till rätta. Ingen är perfekt, vi ör inte mer än människor och alla gör vi våra misstag. Ett “förlåt” när man gör fel kan räcka nog så långt.

Vi bor alla i samma land och delar mycket. Kanske bor vi i olika bostadsområden, främst i storstäderna, men vi möts ju trots allt ute i samhället, i skolan, på arbetsplatser mm. De alldra flesta är trevliga och respekterar sina medmänniskor, men sen finns det ju alltid de som har ett behov av att trycka ner andra för att lyfta sig själva. Vem det är mest synd om då, tål ju att funderas över?

De ekonomisk svaga som “syns” ute i vårat samhälle, är just dom som inte klarade av att vrida pusselbitarna på rätt plats, förlorarna. Det är så lätt att säga att de får väl skylla sig själva, men bakom varje misslyckande finns en historia. Man ska inte heller glömma att när en dominobricka faller, så följer oftast flera med i fallet, familj, barn, släkt och vänner och de är de som får leva med skammen.

Ingen av oss vet vad morgondagen kan komma med? Ibland händer saker i livet som vi inte kan rå på, ibland tar vi dåliga beslut, som vi får sota för.

Alla samhällsklasser har sina problem. En del har höga lån på sina fina hus, med räntor som går upp och ner, avbetalningar mm att oroa sig över. Sen är det ju vardagspusslet som ska fungera också. Inte det lättaste när man jobbar heltid, man ska hinna med att gå på gymmet, skjutsa barnen på alla veckans olika aktiviteter, möten på jobbet, möten i skolan, shopping, försöka anpassa semestrar till barnens skollov, vara social och hinna med teaterbesök och fester mm mm

Det låter ju skit jobbigt! Inte undrar på att folk går in i väggen? Stackars människor som har så mycket att de knappt hinner med allt. Jag förstår att de är i behov av hushållsnära tjänster. Vilken tur att den ensamstående mamman kan lämna sina barn på förskolan, så hon kan rycka in och hjälpa till, mot en liten lön. I mina ögon är detta ett lyxproblem. Varför behöver inte de skylla sig själva, de har ju valt sitt liv? Vi som är ekonomiskt svaga får ju skylla oss själva och då vi har oftast inte ens gjort ett aktivt val som lett till den situation man är i. Om jag fattat det hela rätt (?), så får man väl göra skatte avdrag om man anställer någon? Den ensamstående mamman får istället en sänkning av sitt bostadsbidrag som hon är beroende av, vilket leder till att hon får plus minus noll kronor i kassan, trots att hon fick jobb. Finns det någon rättvisa i det?

Vem väljer att ha så ont om pengar att det inte ens räcker till en ny vinterjacka till sitt barn i kylan? Det är klart att vi kan nöja oss med en bättre begagnande urtvättad jack, ärvd av ett syskon eller inköpt på en loppis, men ibland har kläder gjort sitt och även vi måste kasta bort skiten. Man kanske inte har någon att ärva av, fast då går det ju att fynda på en loppis och riktigt kul kan det vara när man gör ett kap. Kanske hittar man fina märkeskläder som någon bortskämd medelklassunge ledsnat på efter några tvättar? Eller ett par fina Adidas skor, nästan som nya, för bara 20:- Men tyvärr är det kanske inte just det som man är i behov av för tillfället? Ett par snygga märkes jeans hjälper inte så mycket i kylan när det är en varm jacka som behövs. En nackdel är att det inte går att välja och vraka på en loppis, utan den har sina begränsningar.

Vi lever alla våra egna liv och har så fullt upp med att lägga vårat eget livspussel att man lätt glömmer bort att alla andra gör det samma, ut efter sina förutsättningar.

Jag känner med alla de som har det svårt, sämre än mig och jag önskar att jag kunde och orkade göra mer för att hjälpa andra, men jag har som sagt fullt upp med att hålla min egen skuta flytande och jag får sköta pumpen helt själv.

Alla dessa insamlingsgalor på TV ger mig nästan dåligt samvete. Jag vill också ha ett fadderbarn och få känna att jag drar mitt strå till stacken. Men jag kan inte ta på mig något som jag inte kan fullfölja. Jag får nöja mig med att vara månadsgivare hos Rädda Barnen. Jag skänker 50:- i månaden. Flera extra utgifter än så vågar jag inte ta på mig om jag ska vara säker på att kunna hålla fast vid mitt åtagande under en längre tid.

Jag må vara ekonomiskt svag, men inte fattig för övrigt, för allt kan inte räknas i pengar. Min inkomst är låg men min livskvalitet är tillräckligt hög för att jag ska njuta av livet, nu mer än någonsin. Det går faktiskt att känna sig lycklig även om ekonomin är usel, den kroniska värken alltid gör sig påmind och med en hjärntumör i skallen som skapar oro i mitt liv. Men då är det ju trots allt bara tre saker som är dåliga och resten bra, så den andra vågskålen med allt som ger mig glädje i livet, väger tyngre.

Det gäller att se det man har och lära sig att glädjas över detta, för ska man lägga sin energi på att sörja över allt man inte har, då kan man nog räkna med ett livslångt deppande, för ha-begäret tar aldrig slut i detta prylsamhälle som vi lever i.

Jag förundras ofta över hur så många av all de riktigt fattiga människorna som lever runt om i vår värld och som vi ibland ser på TV. Hur det kommer sig att de så ofta ler och ser gladare ut än de flesta välklädda människor som stressar runt i våra storstäder? Vad är deras hemlighet?

Om jag fick en större summa pengar, så skulle jag lägga de på en resa. Upplevelser kan man aldrig få för mycket av och de kan man glädjas åt länge. Jag har en fd granne i Stockholm, en muslimsk ensamstående kvinna från Togo i Afrika och en underbar vän. Hennes dotter och Mathilda är också kompisar och fick jag möjligheten skulle jag väldigt gärna vilja resa med dem till hennes hemland. Vilken upplevelse det skulle vara. Det kommer nog aldrig hända, men jag hoppas verkligen att de kan komma hit till småland och besöka oss? De skulle bli en upplevelse för dem, som knappt sett annat av Sverige, en förorten de bor i. Vi saknar dem!

Prylar kan väl vara bra att ha, men de blir ju gamla och går sönder innan du knappt har fått hem dem nu mera. Det blir oftast en mycket kortvarig förälskelse! Vem saknar förra årets mobil, när det finns nya skönheter att välja på varje månad?

Det mesta ligger verkligen i betraktarens ögon. Var och en ser vad man själv vill se. Just nu vill jag helst se snön börja smälta och att våren får tar över snart, så jag kan gå ut och njuta av livet igen, utan att förfrysa mig. Vintern är vacker men alldeles för kall och för kostsam för min smak.

Var rädda om varandra och döm ingen för hårt. Kanske är det just den personen som kommer till din räddning någon  gång i ditt livet?