Idag går jag verkligen på sparlåga. Vaknade med att värken i nacken har tilltagit i styrka igen, men fortfarande något bättre än i Torsdags. Då gick värken ändå ner i ryggslutet, nu stannar den halvvägs.
Kan inte göra så mycket mer än avvakta och hoppas på bättring. Klarar inte av att sitta vid datorn några längre stunder. Fast jag klara ju inte av att sitta någonstans en längre stund, utan måste förflytta mig med jämna mellanrum.
Igår läste jag en artikel om en av alla som drabbas av de hårda tagen mot sjukskrivna. Läs här!
Det känns ju inte direkt upplyftande och man undrar vart det ska sluta? Folk blir ju inte friskare för att man säger till dem att de är friska.
Arbetsförmedlingen kan inte ta hand om alla sjuka som tvingas skriva in sig där. Snacket om rehabiliteringar och “skapade jobb” är rent kvalificerat skitsnack.
Jag har inte fått någon hjälp från AF på över ett år. De säger att jag är för sjuk för att de ska kunna hjälpa mig att hitta en lämplig sysselsättning på 50%. Samtidigt anser F-kassan att jag är tillräckligt frisk för att jobba på halvtid. Jag undrar ju hur det då ska bli, när försäkringskassan i nästa steg säger att jag är frisk nog att jobba 100%?
Eftersom jag varit sjukskriven i så många år, är jag inte berättigad till någon a-kassa. Det innebär att AF inte måste anstränga sig för att hitta någon lämplig sysselsättning till mig. Vilket betyder att de gör ingenting mer än undviker mig. Har inte hört ett pip från min handläggare på AF sen mitten av september och ja, jag har försökt få kontakt med henne. Hon svarar inte på e-post och ringer inte upp när jag lämnar meddelanden på hennes svarare. Hon har gått under jorden, när det gäller mig och jag har slutat leta.
Eftersom jag väntar på min operation, så känns det rätt meningslöst att bråkar. Jag kommer ju ändå bli helt sjukskriven ett tag framöver och kommer inte kunna börja på börja någon sysselsättning under den närmsta tiden. Om hon nu, mot förmodan skulle dyka upp till ytan och uppfinna något jobb till mig?
Jag är väl medveten om att även alla friska arbetslösa också har det tufft och jag känner sympati även med dem. Nu förväntas ju vi som är sjuka att konkurera med er om de få jobb som finns att söka. Jobb som de flesta av oss dessutom troligen inte kan klara av att utföra någon längre tid, om ens alls? Helt sjukt!
Jag hoppas givetvis att alliansen har gjort sitt efter valet i höst, men skadan är ju redan skedd och jag har inga förhoppningar om att det kommer bli bättre vid ett regeringsskifte. Jag har helt tappat förtroendet för politiker. Synd att de inte har näsor som Pinocchio!
Tyvärr har de ju inget samvete som vår tecknade vän har och som kan prata dem till rätta. Men om deras näsor växte vid varje lögn, så skulle man ju ha en chans att se om de ligger någon sanning bakom deras ord eller om de bara fiskar röster. Ja, ja! Drömma går ju, men alternativen bli ju inte bättre eller flera för det. Allt jag hoppas på att det inte blir ännu fler försämringar… Det räcker nu!
Nää, nu måste jag byta sittplats och kroppsställning ett tag.
Ha en fortsatt fin lördag.
3 kommentarer:
Hej Sussi ja känner verkligen med dig,du är verkligen en av alla som hamnat i kläm,usch så liten man är i samhället,hör ditt nackonda till din sjukdom?eller kan det vara en kotförskjutning?Som du säkert läst hos mig så får jag själv springa hos Naprapath titt som tätt,det gör underverk,inget annat hjälper mig.Kram
Min värk historia är lång, började för 29 år sedan då jag väntade mitt första barn. Sen har värken kommit och gått genom åren. Efter att Mathilda föddes, så började det gå utför på allvar. I korta drag så lider jag av Fibromyalgi, ledbesvär, hypotyreos och en trolig whiplashskada. Flera av dem har liknande symtomer, så vad som är den verkliga boven kommer jag nog aldrig få veta. Allt jag vet är att jag har värk i hela kroppen, från huvud, ner i fötterna, men inte alltid samtidigt, som tur är. Ibland är det bättre, ibland är det sämre, men aldrig riktigt bra. Har inte upplevt att vården har visat något större intresse för att hjälpa mig genom åren. Finns inte mycket att gör, lär dig att leva med det, är vad jag fått höra. Vet att värme hjälper till att lindra, men jag kan ju inte stå i duschen för jämnan ;) Det finns kanske privata möjligheter till lindring, men inget för mig. Som sjukskriven och ensamstående med barn har jag aldrig haft möjlighet att pröva sådana alternativ. Har frågat om att få gå på smärtklinik, men det har aldrig blivit av. Jag är nog för snäll och orkar inte bråka mig till saker? Sen har jag så svårt att tänka mig själv som "sjuk". Jag tror du vet vad jag menar? Kram till dig, vännen. //Sussi
det är tamefan helt sanslöst.
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.