Hallå i natten…
På aftonbladet såg jag en rubrik om ett hamsterhotell och blev lite nyfiken och på deras webbtv visade de vuxna människor som tog in där för att få pröva på hamsterlivet.
Titta här får ni se…
Vi har själva en liten hamsterpojke som heter Lakrits. Är inte direkt sugen på att byta med honom. Tvärt om, så försöker vi låta honom vara delaktig i våra människoliv istället.
Jag tog en promenad till Elmer på efm för att kika på hans om möblering, men jag blev lite besviken. Jag såg knappt någon skillnad!? Han hade bara flyttat på en fåtölj och skjutit databordet och TV:n någon meter åt sidan. Han hade även bytt sina gardiner och det var nog den största förändringen?
Sen gick jag vidare till Julias skola för ett utvecklingssamtal. Här behövde jag inte bli besviken, för det går riktigt bra för henne i skolan och hon trivs bra. Nu har hon snart gått 2 terminer i sin nya skola och börjar känna sig hemma och alla är snälla. Jag märker också att det går mycket bättre den här första terminen av 9:an än vad det gjorde förra terminen. Att byta skola mitt under åk 8 är väldigt tufft och förra terminen blev lite av en inskolnings period. Det var ju inte bara ett skolbyte för mina 2 flickor, det var ett helt livsstilsbyte. Från den tuffa Stockholmsförorten där man lätt försvinner i mängden, till den lilla småstaden där alla känner alla, (utom vi). Från att ha haft samma kompisar i många år, till att behöva lära känna nya, samtidigt som de saknar sina gamla vänner. Jag är så stolt över mina tjejer som har fixat det så här bra.
Flickorna var med och gjorde det här valet, om att flytta från Stockholm till småland. Vi hade pratat om det i nästan två år, även om det sen gick rätt fort när det väl blev av. Vi hade bestämt att flytten skulle ske mellan två skolterminer. Mina föräldrar köpte sitt hus i augusti-08 och då visste vi vart i småland vi skulle ta vägen. Vi bestämde oss för att försöka flytta till julen om vi fick tag i ett bra boende, annars skulle vi väntat till sommaren. Redan i oktober hittade min mamma den här lägenheten till oss, så då var det bara att sätta igång att packa.
Nu har vi snart bott vårat första år i småland och vi trivs jätte bra här. Det är bara Mathilda som längtar tillbaka lite, efter sin bästisar och ibland saknar hon lite mer liv och rörelse.
Celina & Mathilda, okt-09
Mathilda och Nadjat, okt-09
Jag saknar också “mina” grannungar och även deras underbara och genom snälla mammor.
Celinas mamma Tina
Nadjats mamma Amina
Jag önskar av hela mitt hjärta att de också skulle flytta hit och fortsätta vara våra grannar. Vi saknar dem…
Mathilda säger att hon kan tänka sig att flytta till någon av de andra, något större småstäderna, när hon blir lite äldre, där det finns lite mer liv och rörelse. Varför inte!? Jag är inte bunden hit och det finns flera småländska städer som jag tycker om och skulle kunna tänka mig att bo i.
Idag har min kropp inte varit på humör alls och protesterat mot det mesta. Om det beror på gårdagens städning eller ruggvädret, vet jag inte? Kanske en kombination av båda? Även om kroppen värker och jag är ständigt trött, så mår jag rätt bra mentalt i alla fall och det betyder minst lika mycket för välbefinnandet.
Med ständig värk, trötthet, oro för både sin hälsa och ekonomi, är det lätt att man blir nere och deppig vissa dagar. Jag försöker plocka fram allt som är positivt i mitt liv och vara glad för det jag har istället för att sörja det jag inte har. Det är mitt mantra, min livboj, men ibland tappar jag taget och är på väg att sjunka ned under ytan. Då kan det behövas några rejäla simtag för att nå fram till bojen igen och kärleken till mina barn är min drivkraft.
Nu har måndagen övergått till tisdag och jag hoppas på ännu en ny helt vanlig.
2 kommentarer:
Ja jag känner igen mig.Ibland ligger man långt ner i skiten och kravlar,men konstigt nog hittar man alltid solen igen,och en jäkla tur är väl det.Kram
Mmm, det finns stunder som jag frågar mig själv varför jag fortsätter att kämpa för att hålla mig över ytan, för upp på torra land kommer jag ju aldrig? Svaret är alltid det samma, mina barn! Jag hoppas kunna vara deras flotte och se till att de kommer upp på land och kan få fast mark under sina fötter en dag och stå på sina egna ben. Min pojkar är redan där, nu är det bara flickorna kvar. Det jobbigaste är att vara helt ensam om ansvaret. Att inte ha tryggheten och vetskapen om att det finns någon som kan ta över om jag sjunker och som gör det av kärlek. Oroar mig som bara den för hur det blir när jag ligger inlagd? Min kommande operation (har inte ett datum ännu) ställer bara till en massa problem för andra, som "måste" ställa upp. Det ger mig panik! När jag började blogga visste jag ju inte att det skulle bli en operation. Nu är jag glad att jag har min blogg, där jag kan lätta på trycket. Jag skriver oavsätt någon läser eller inte, har alltid varit den som skriver av mig eländet. Men jag uppskattar verkligen alla små vänliga kommentarer. Tack för att du finns!
Hoppas du har fått tag i riktigt fin mossa till din krans och att din tisdag blir en bra dag och kväll? Man får ta en dag i taget... Kramis!
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.