Arbetslösheten mm

Har nyligen suttit och läst på aftonbladet.se om arbetslösheten i vårat land. Om hur unga människor som aldrig får ett jobb och som redan har hamnat utanför samhällets ramar. Man blir ju mörkrädd! Vad är det för ett hårt samhälle våra barn växer upp i? Var tog medmänskligheten vägen? Idag måste man tydligen trampa över lik för att själv ha en chans att överleva? Att alla människor ska ha samma värde, är föråldrat och gäller helt klart inte längre.

Vissa av oss är inte önskvärda i dagens samhälle, gamla, sjuka, invandrare, arbetslösa, mm. Nu räcker inte det, utan nu lägger man även till unga friska människor till sin utanförskaps lista. Kanske dags att lägga till ännu en kategori? Politiker och andra högdjur som gör ett uselt jobb och som har fräckheten att ta ruskigt bra betalt för det och sätta sig själva högt över oss andra. De tror sig vara vår tids gudar, som vi ska tillbe med våra röster vart 4:e år. Det värsta är att det inte finns några bra alternativ, bara några mindre dåliga.

Jag tillhör den utrotningshotade arten i dubbel bemärkelse, kategorin sjuk och arbetslös. Trots att jag har blivit sämre med åren, så har försäkringskassan beslutat att jag är frisk nog att börja jobba halvtid, trots att deras egna åtgärdsprogram har visat på något helt annat. Några jobb som jag kan klara av finns inte till mig och arbetsförmedlingen anser därför att jag är för sjuk för att de ska kunna hjälpa mig. De kan inte ens hitta en lämplig arbetsprövningsplats till mig. De jag har prövat hit in tills har gjort mig ännu sämre. Tack för det!

Nu har tydligen arbetsförmedlingen beslutat sig för att låtsas som jag inte finns längre? Sista gången jag träffade min handläggare var i mitten av september . Då skulle hon ta reda på om jag kunde få komma till arbetscentrum några dagar i veckan? Hon lovade att återkomma till mig snart med en besökstid, det har gått 2 månader nu och när jag försöker nå henne via mail och telefon, så besvarar hon inte mina meddelanden.

Sist jag ringde var för att berätta att jag snart ska operera bort min hjärntumör och att jag kommer att ha lite svårt att delta i några aktiviteter på ett tag. Tydligen har hon inget att erbjuda mig ändå eller så har hon helt enkelt glömt bort mig? Tja, man börjar ju bli van, min neurolog har ju också glömde bort mig ett par gånger. Tydligen tyckte han inte att det var så viktigt att meddela mig om att jag behövde en operation?

Ett plus i kanten vill jag ge till min handläggaren på försäkringskassan (som jag aldrig träffat), för hon kom ihåg att jag finns. Hon ringde upp mig för att höra hur det gick för mig på arbetscentrum, där hon trodde att jag hade fått börja för en tid sedan? Vilket väl fungerande samarbete det är mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen!? Hon ville säkert höra att det gick jätte bra för mig, så hon kan ta bort den andra halvan av mitt sjukbidrag också nästa år? Vad besviken hon måste ha blivit när hon fick veta att jag ska opereras istället för att jobba?

Det är så skönt att veta att de alla får sin löner utbetald varje månad och får behålla sina jobb, även om de inte alltid gör ett så bra jobb eller kommer ihåg oss, som måste förlita oss på dem. Vilket tryggt samhällssystem vi har…