Livsglädje?

Känns som jag tappat något.. livsglädjen?

Är jag sjuk? Måste väl vara det, fast jag inte riktigt vill erkänna det för mig själv. Jag har bara hört läkarna säga en enda sak sedan det första telefonsamtalet i våras, att jag inte behöver oroa mig. Det är bara ett meningiom och det är ofarligt, så länge det inte börjar växa.

Min neurolog har ju sagt att det inte har vuxit och nu vill specialisten operera bort det.

VARFÖR?

Det måste ju finnas en anledning, man gör ju inte operativa ingrepp om de inte behövs, eller hur?

Det känns lite som att vara tillbaka på ruta 1 igen.

Jag vet att jag har en förändring, en typ av tumör, ett meningiom som är 2 cm stort och sitter på min vänstar sida i skallen, men mer än så vet jag inte.

VARFÖR?

Tja, för att jag har accepterat vad läkaren har sagt och för att jag litat på honom. Just nu känner jag inget större förtroende för honom längre, efter att han glömt att höra av sig till mig 2 gånger och när jag sen har kontaktat honom har jag bara fått dåliga ursäkter.

HERRE GUD!

Det är ju mitt huvud, min tumör, mitt äckliga meningiom och mitt liv det handlar om och ändå är jag så feg att jag inte vågar bli arg, när han glömmer att informera mig om att jag behöver operera mig, för jag vill inte såra honom!? Som vanligt så tänker jag på andra istället för på mig själv och det är väl därför jag sitter här som ett stort jävla frågetecken nu, för att jag inte vill besvära andra med mina små bekymmer.

I våras, när jag fick besked om min förändring, så hade jag en period då jag trodde att mitt liv kanske var slut, men ganska snart bestämde jag mig för att oavsett vad, så skulle jag kämpa. Det har jag inte behövt eftersom inget hänt, för en nu, när jag fick besked om att jag måste operera mig. Jag hoppas verkligen att den där kämparlusten kommer tillbaka, för just nu känner jag inget av den.

Just nu känner jag mig bara väldigt ensam i allt det här. Har ingen som stöttar mig, ingen som vill prata med mig. När jag pratar med mamma, så känner jag att hon nog helst vill slippa att prata om det och att hon istället börjar prata om sina egna krämpor. Elmer vill inte heller prata, utan går iväg eller så byter han samtalsämne. Flickorna bekymrar sig om att de inte kan vara hemma när jag är på sjukhuset, mamma pratar om praktiska saker om när flickorna ska vara hos dem, men ingen har frågat mig hur jag känner mig eller hur jag vill ha det när jag ligger inlagd? Jag förstår att de tycker att de är jobbigt och alla känner väl oro på sitt sätt, men jag känner att jag inte kommer orka med allt runt operationen om jag måste tänka på alla andra och försöka ordna det så bra som möjligt för dem och ingen tänker på mig, inte ens jag själv.

Det är så sjukt, men jag bekymrar mig mer över vad det kommer att kosta mig att ta mig till Linköping, först för att träffa läkaren och sen när jag ska dit för inskrivning och operation. Vad det kommer att kosta att ligga på sjukhuset, hur mycket mina föräldrar måste ha i matpengar och dyl för flickorna och att det kostar att koppla telefon dit, men att jag måste för flickornas skull. Tänk om det inte går när man har bred bandstelefoni?

Den här månaden kommer bli en jätte tuff månad ekonomiskt även utan operation och nu måste jag på någotvis få ihop till det också, samtidigt som jag bekymrar mig över att Martin fyller år nästa vecka, det kommer en farsdag snart, Julia fyller 15 i december och sen är det jul och nyår med alla extra kostnader. Samtidigt vet jag att det behövs göras ännu några inköp till vinter klädförrådet. Hur ska jag få råd med allt och hur ska jag hinna med allt innan min operation och hur snart kommer jag vara på benen för att ta hand om resten? Och julen, hur ska det gå med den? Kommer jag vara frisk nog att städa, pynta, handla och laga mat? Jag vet att mamma inte vill ta på sig allt i år igen. Förra året flyttade vi ju hit bara några dagar innan jul, så då var jag ju inte till någon nytta. Det känns som om jag inte räcker till och att jag bara kommer att vara till besvär för alla andra om jag inte hinner bli frisk i tid.

Så ibland undrar jag lite över vad det är jag ska kämpa för? För att bli frisk eller för att inte göra andra missnöjda. Varje månad är en jäkla kamp för att få det att gå ihop och snart vill väl f-kassan ta ifrån mig min sista värdighet, för enligt dem är jag ju i princip frisk.

SKIT SAMMA!

Det får bli som det blir! Jag kan inte trolla och jag vet inte när operationen blir av eller hur långtid det kommer att ta innan jag är så pass återställd att jag kan göra allt som förväntas av mig. Vad händer om det uppstår komplikationer?

Tänk om man slapp alla dessa bekymmer? Om man kunde åka iväg på en härlig semester till solen och värmen med flickorna över jul och nyår, slippa ifrån allt och bara återhämta sig efter operationen.

Det kostar ju inget att drömma...

Idag har solen lyst över oss här på höglandet och jag försökte hämta lite nya krafter från det vackra landskapet. Jag avslutar med lite bilder från vår höstpromenad.

HAPPY HALLOWEEN!