Söndags seg

HEJ!

Jag känner mig precis som Ior, men ett grått jäkla regnmoln som följer mig var jag än går och vad jag än gör.

Har nyss pratat med min kära mor, om än lite motvilligt från hennes sida. Hon intar gärna en försvarsställning och jag förstår henne, för det finns inte så mycket hon kan göra, när det gäller tumören och operationen. Jag är hennes enda barn och jag förstår att hon säkert bär på sin egen oro, men för mig känns det något lättare bara jag får prata av mig lite. Jag har ju inga förväntningar på att hon ska kunna göra något, det ansvaret får jag lägga över på sjukvården, vare sig jag vill eller inte.

Förutom Meningiomet har jag även Fibromyalgi, Hypotyreos, dåliga blodvärden och under sista året har jag även börjat få problem med Artrit. Det mesta har jag ju levt med i så många år att det har blivit en del av mig. Jag minns inte längre hur det är att leva utan värk och känna mig pigg och glad. Nedstämdhet är en symptom på alla dessa sjukdomar, så då kanske det är okej att jag känner mig lite nere just nu? Alla vardagsbekymmer hjälper ju till en hel del...

Fast för bara en vecka sedan kändes inte livet alls lika tungt, då kunde jag känna livsglädjen inom mig, men ett brev med posten blåste bort allt.

 

Jag har alltid känt att det är "farligt" att känna glädje i livet, för så fort jag gör det, så händer något som snabbt ändrar på det. Börjar ju undra om jag har någon negativ magnet inom mig, som drar till sig bekymmer?

Det är rätt tufft att vara ensam ansvarig för sina barn och känna att man inte kan ge dem lika mycket som de flesta av deras vänner har. Då menar jag inte så mycket "prylar" utan mera upplevelser. De har inte samma möjlighet att delta i fritidssysselsättningar, som andra ungar. Jag har helt enkelt inte råd att låta dem delta i aktiviteter som kostar 500-700 kr. per barn och termin. Något jag personligen saknar väldigt mycket är gemensamma upplevelser tillsammans med mina barn. Allt från bio besök, nöjesparker, musikkonserter till semesterresor, stora som små. Att få åka iväg på en utlandsresa tillsammans med mina barn (helst alla), är min allra högsta önskan, men med min ekonomi är det helt omöjligt. Pojkarna har varit iväg utomlands på egen hand, Julia har pratat länge om att åka med sin pappa och det är väl bra, men det ger inte mig en minnesvärd upplevelse tillsammans med dem.

Jag vet att de finns många som har det sämre än mig och jag borde inte klaga, men ska jag orka med den närmsta tiden så måste jag ventilera mig lite och just nu är det bloggen och eventuella läsare som får ta smällen.

FÖRLÅT!