Tisdags tankar

Nu är Tisdagen här, men det känns mer som helg för båda flickorna är hemma.

Mathilda lider av sviterna från sin 2:a svinisvaccination som hon fick igår. Feber och huvudvärk! Hon fick ingen reaktion på första sprutan, men enligt sköterskan så är det flera som reagerar på den 2:a sprutan. Julia sympatiserar med huvudvärk.

Jag har vid flera tillfällen skrivit om min gamla saknade vän som lämnade jordelivet i November 2009, endast 47 år gammal.

Igår läste jag min bloggkompis Puffeltufflans fina inlägg “Minnen”  och mina tankar gick självklart till min gamla vän.

Hon finns i mina tankar jämnt och jag vill gärna presentera henne för er som aldrig fick glädjen att få lära känna Monica. Hon är värd att bli uppmärksammad

Våren 1987 flyttade hon in i lägenheten ovanför mig, tillsammans med sin lille son Simon och hennes dåvarande Italienska sambo.

Hennes son Simon och min Daniel var nästan jämngamla och började bus när vi möttes i porten. Vi mammor hälsade på varandra och så inleddes en lång vänskap mellan oss två och våra söner, som fortfarande är vänner och jobbar numera på samma arbetsplats.

 

Monica och jag var som natt och dag! Hon var den livliga och jag den lugna. Hon hade gjort massor i sitt unga liv och jag ingenting.

Egentligen är det ett litet under att vi ens blev vänner. Det var ödet som förde oss samman, för under andra omständigheter hade vi nog aldrig ens sett varandra, än mindre tagit kontakt.

Monica sa alltid att vi kompletterade varandra, vilket vi verkligen gjorde. Jag fick henne att lugna ner sig och stanna till, hon fick mig att bli lite tuffare och våga säga ifrån.

Vår genuina vänskap varade till melleniumskiftet, då våra liv börjat glida i olika riktningar. Jag ser vår vänskap som  järnvägsspår som korsar varandra. När vi kommit över krysset började vi åter igen glida in i våra gamla spår och kom längre och längre ifrån varandra.

Om du hade fått leva vidare kanske våra vägar hade möts igen?

Det var inte någons fel eller kanske var det bådas fel, eller så var det bara menat att vi skulle ha en viss tid tillsammans? Vad vet jag?

Oavsätt vilket, så gav Monica mig så väldigt mycket som jag kommer bära med mig så länge jag lever. Jag har svårt att tro att jag gjorde lika strakt avtryck i hennes liv som hon gjorde i mitt, men jag hoppas och tror att jag gjorde ett litet avtryck i hennes hjärta?

Även i de svåraste stunderna såg du till att vi hade kul. Att se det komiska i alla lägen var din specialitet.

Jag vill även säga att det finns en del vänner till i mitt liv som gjort väldigt starka avtryck i mitt liv, både före och efter jag lärde känna Monica och som jag uppskattar minst lika mycket.

Barndomsvänner, ungdomsvänner, långdistansvänner, gamla vänner, nya vänner och bloggvänner. Ingen nämn ingen glömd…

Vi är alla pusselbitar i varandras liv och vi behövs för att göra varandras livspussel kompletta.

Jag har gjort många försök att ta kontakt med gamla vänner och ibland håller man kontakten ett tag, men sen går det längre och längre mellan gångerna.

Kanske är det så att vi behöver varandra under en viss tid i våra liv och ödet för oss då samman, för att utvecklas och gå vidare? Vänskap kan vara kort eller livslång, men även den kortare vänskapen kan vara av största betydelse.

Nu vill jag passa på att tala om för alla mina vänner, gamla som nya, att ni betyder väldigt mycket för mig.