Äntligen hemma… del 1

Vilken känsla, att få vakna upp hemma, i sin egen säng igen!

Jag har sovit riktigt gott hela natten, utan spring på rummet. Och får vakna till ett strålande solsken…

Det blev bara Mathilda och jag här hemma, denna första natt/morgon. Julia blev magsjuk igår och valde att stanna kvar hos mina föräldrar. Mamma ringde just och talade om att hon mår bättre nu och de kommer och lämnar henne lite senare.

Julia och jag missade ju varandra när jag åkte till sjukhuset i onsdags (10/3), då hennes tåg från Stockholm var inställt. Vi träffades först i lördags, när de kom och besökte mig på sjukhuset i Eksjö. Då hade jag inte fått krama om min skrutta på 2 hela veckor!?

Men imorgon har flickorna studiedag och vi får äntligen en dag tillsammans….

Jag skrevs ju in på Linköpings universitetssjukhus i onsdags 10/3, på avd 71. Där fick jag träffa narkos- och operationsläkare och till sist en sängplats. Blev även upplyst om att det vid akutfall under natten, fanns en risk att operationen åter igen kunde skjutas upp och jag kunde få åka hem igen.

Det fanns övernattningsrum på sjukhuset, där Elmer stannade kvar. Det kändes tryggt att inte vara helt ensam på sjukhuset och att han fanns kvar där om jag skulle tvingas åka hem?

Tack och lov, så blev det inte så… Jag fick veta att jag skulle operas som nr 2 (efter lunch) på torsdagen. Men redan vid 10-tiden skulle jag vara duschad och klar, för att sen stanna i sängen tills det var dags för mig att rullas ner till operationen.

Elmer stannade kvar tills det var min tur och vid 14.30 tiden kom de och hämtade mig. Det var väldigt tufft! Tror att alla dessa månader jag haft detta hängande över mig som en mörk skugga, tog ut sin rätt i det ögonblicket?

Hela vägen ned i hissen och i kulvertarna så hade jag mina tankar på mina älskade barn och jag öppnade mig för att ta emot all den goda energi som alla ni andra sänt mig.

Jag vaknade direkt efter operationen och var hyfsat medveten om allt som hände runt omkring mig. Såg t o m att klockan var närmare 20.00 och undrade om mamma ringt och var orolig, eftersom de hade sagt att de trodde operationen skulle ta ca 3 timmar?

Det gjorde den nog, men det var väl en hel del andra förberedelser och efter arbeten, innan allt var klart?

Natten tillbringade jag på post.op och jag sov nog mest hela natten? Har inga minnen av att jag har haft direkt ont, men jag fick ju morfin med jämna mellanrum.

Nu har jag suttit här en stund och det tar på krafterna, så jag skriver mera lite senare…