Äntligen hemma… del 2

Nu är jag tillbaka igen… Julia har kommit hem, sen sist jag skrev och även Mathilda är hem kommen från skolan.

Redan på fredagsmorgonen, 12 timmar efter min operation, så hasade jag mig upp till toan med lite hjälp från syster Lena och redan då kände jag att det skulle bli bra.

Vet inte vad klockan var, när jag hörde personalen prata om att jag hade besök och jag fattade nog inte riktigt att det var mig de menande?!?

Men det var det!!!!

Helt plötsligt stod mina underbara urgulliga bloggkompisar, Camilla och Anette vid min sängkant. Jag kunde ju inte fatta att det var sant! Camilla och hennes Hans, har ju varit ned och hälsat på oss hos mig här i småland för någon månad sedan, så Camilla kände jag ju direkt igen. Anette har jag haft mycket kontakt med under hösten och hon har varit ett stort stöd. Trots att vi aldrig träffats eller pratads vid, så  känns som vi redan känt varandra länge. Men det blev ju extra kul att få ett “ansikte” även på Anette.

Jag blev så himla glad, så jag tror inte ni fattar? Inte undra på att jag började känna mig oförskämt pigg när jag fick så härligt besök. Om jag ska vara riktigt ärlig, så har jag kanske inte 100% koll på vad vi pratade om och hur länge ni stannade? Och inte vet jag hur jag ska lyckas förklara den livsglädje ni spred med er in i sjukhussalen? Men det gjorde ni verkligen och jag är så otroligt tacksam för att ni kom till mig och för att ni finns. Vet bara inte hur jag ska kunna åtgärda detta?

Jag kan inte annat än säga än, tack för att ni finns! All min kärlek till er båda…

På efm flyttades jag tillbaka till min gamla sal, som jag delade med 3 andra kvinnor. 2 av dem lite äldre och en som var ca 10 år yngre än mig och som genomgått en 17 timmar lång operation av en tumör som påverkat hennes syncentra. Jag såg hennes förtvivlan och det gjorde så ont i mig. Vi pratade lite grann och jag tyckte hon skulle försöka koncentrerar sig på allt som var bra och fungerade istället, för att tänka på allt som var mindre bra just nu. Hon kommer att bli bättre, men det är en lång resa…

På kvällen tog jag mig med lite hjälp ut i TV-rummet och tittade på Let´s Dance. Jag fick sällskap av en man i 40-årsåldern som var där som anhörig. Han berättade att han var från Kalmar och att hans 38-åriga fru stått i telefon och pratat och bara rasat ihop helt plötsligt. När vi satt där låg hon uppkopplad i respirator. En allvarlig hjärnblödning! Jag hoppas av hela mitt hjärta det får ett lyckligt slut!?

Alla dessa sjuka människor, bara på den korta tid jag var där, fick mig att känna mig lyckligt lottad. Ingen av oss har några garantier och allt kan ändras på en sekund. Hur mycket tid av våra liv tillbringar vi med att ständigt sakna något istället för att glädjas åt allt vi faktiskt har?

Jag är inte bättre än någon annan, jag gör samma sak och visst behöver vi våra drömmar, men de gäller att också glädjas åt det som är här, just nu. För hur banalt det än låter, så pågår livet just nu, i denna stund.

På lördags efm kom ambulansen från Eksjö och hämtade mig, så jag fick komma till mitt hemsjukhus. Och bara en timme senare, fick jag besök av mina föräldrar och mina älskade saknade döttrar. Då hade det gått 2 hela veckor sedan Julia åkte till Stockholm och Teneriffa och sedan jag fick krama om ungen min.

Mamma tog några kort som jag bjuder på! Gillar ju inte att se mig själv på bild vanligtvis och med min “nya frisyr” så är det ju inte bättre. Men jag tycker ändå bilden visar att jag faktiskt ser rätt pigg och kry ut, 48 timmar efter att ha operarat bort en hjärntumör?

På söndagen kom Elmer på besök. Jag har pratat med mina älskade söner i telefon och även med mina andra nära och kära, så tiden gick rätt fort. Redan på söndagskvällen gav mig sköterskan antydan om att jag nog skulle kunna få åka hem nästa dag och igår efm bekräftade läkaren det, när de gick ronden.

Ringde Elmer och sa att han kunde göra sig i ordning för att komma och hämta mig. Vid 3 tiden drog jag ned Julias mössa (som jag fått låna) över min nya frisyr och sa “tack och hej” till den lilla gumman på mitt rum och till personalen. På något ostadiga ben, men med Elmers stöd tog vi oss ner till bilen. Vi stannad t o m och handlade lite, men det kanske var lite överkurs?

Jag mår riktigt bra. Alla konstiga ljud i form av skvalpande, kluckande och bubblande har nu avtagit. Jag har inte ont på något vis i mitt huvud, men kroppen känns rätt mör efter allt stilla liggande, skulle jag gissa? Det spänner och stramar lite i såret, men det är ju som det ska vara. På fredag ska jag jag få plocka bort stygnen, men jag måste vänta ytterligare ett par dygn till innan jag får tvätta håret. Gissa om jag ser fram emot det? Sen återstår det bara att försöka göra något åt frisyren? Jag har ju givit Julia ett löfte att roa sig lite och det tänker jag stå fast vid.

Nu längtar jag bara ut i solen, men det får vänta ett tag till. Dels kan jag ju inte visa mig ute, för än jag fått göra något åt håret, men främst beror det på att min syn är påverkad av någon anledning. Jag ser bra 3-4 meter, men sen blir allt oskarpt och det ger mig en obehaglig gungig känsla i huvudet, men det kommer säkert bli bättre med tiden?

Nu får det räcka, för den här gången!

Jag har ju inte så mycket annat för mig, än att sitta vid datorn och Tv,n nu, så ni får nog stå ut med mig lite extra här på bloggen, tills jag kan ta mig ut och njuta av våren.

Min pappa Benny fyller år idag, men han var på rymmen när jag ringde honom på fm, så nu ska jag göra ett nytt försök…

Innan jag avslutar, vill jag bara säga ett bamsigt stort tack till er alla, för att ni finns, för eran hjälp och för allt stöd jag fått under den här resan.

Var inte rädda för att höra av er, för ni stör aldrig… Det är bara härligt att känna att ni finns där, även om avståndet är långt och jag saknar er vansinnigt mycket.

Massor av kärlek till er alla!