Ett längre ofrivilligt uppehåll

Nu är det dags för mig att skriva mitt sista inlägg innan min operation. Hur långt uppehåll det kommer att bli, återstår att se?

Idag har det varit svårt att att vara positiv. Även om jag väntat länge på den här operationen, så är det ju inget jag själv önskat mig, utan enbart ett nödvändigt ont.

Nu har jag suttit här och försökt förklara mina känslor om och om igen, men det blir så fel, så jag valde att raderade allt.

Inget jag säger eller gör, kan ändra på situationen och jag är trots allt lyckligt lottad, för det kunde ha varit så mycket värre.

Istället vill jag passa på att tack för allt det stöd jag fått från er alla. Den sista biten måste jag klara på egen hand, men det ska nog gå bra, med all den positiva energi ni sänder till mig.

Tusen tack!

Jag har nyss pratat med Julia och dessvärre visade det sig att just hennes tåg är inställt. Det gå ett annat tåg vid samma tid, så de ska kolla om hon kan åka med det istället? Problemet är att alla i familjen ska iväg på jobb/skola och Julia blir bara lämnad vid centralen och resten måste hon klara helt själv.

Håll alla tummar och tår för att det löser sig, så jag får träffa min älskling innan jag läggs in på sjukhuset. Jag saknar henne så det gör ont!

På söndag har Mathilda sin enda namnsdag och jag kan inte vara där och gratta henne som jag tänkt. Förhoppningsvis så får de en fin dag ändå? Kanske jag hinner köpa en liten present imorgon, som Elmer kan lämna över till henne?

Jag längtar redan tills jag kommer hem och får vara med mina älskade flickor igen och när jag kan sitta här som vanligt och skriva av mig om allt och ingenting alls.

Tills dess önskar jag er all det bästa. Njut av vardagen, för vad vore livet utan den?

Massor av kärlek till er alla!

Extra mycket till mina fina älskade killar i Stockholm.

Ett litet tillägg… Julia kommer inte hem imorgon, så jag hinner inte träffa henne och det gör mig så ledsen.